ebba engström

Vi blev hämtade av en kille på flygplatsen som hette Ketut. Ja, namnen på Bali är också en rolig historia. Man får ett namn beroende på om man är förstfödd eller andra, trea, fyra eller femma. Sedan börjar det om. Den förstfödda heter alltid Wayan, oavsett om det är tjej eller kille. Den andra heter Madde, den tredje Ketut. 

 

Ketut lastade på brädorna på taket och körde oss till campet. Mycket trafik på Bali vid 21-tiden. Det tog drygt en timme till campet. När vi körde av från den väg som det kändes som vi hade kört på i en evighet kom vi in på en väg som såg ut att ta slut 10 meter fram. En sväng och vi kom in på ännu en mindre och mörkare väg. Jaha, tänkte jag. Skulle inte vi komma till en mysig trädgård med bungalows... Ketut svänger in på en uppfart med massa moppar och en upplyst ingång. Ut från ingången skuttar en kille ut och presenterar sig som Patric. Han hjälpte oss in med våra väskor och min uppfattning av stället kastades om så fort jag klev innanför ingången. Vilket ställe! Två sköna killar jobbar på campet, Patric som campets... kanske man kan kalla honom servicemanager och Zebban som capets surfguide. 

 

Det var morgonsurf dagen efter som gällde, upp 5 redan. Vi gjorde inget mer, vi var trötta efter resan och gick direkt till vår underbara bungalow. Jag kände mig hemma direkt. Ni vet, ibland när man är första natten på nytt ställe kan man ju känna sig lite... inte hemma och typ orolig. Inte här. Jag plockade upp mina saker och sa till Måns efter 10 minuter att jag redan känner mig som hemma. 

 

Att vara på campet resten av veckan kändes som att komma till en familj som välkomnade en med öppna armar. Vi blev en del av gänget snabbt och det var en skön stämning hela veckan. Vi stannade till och med kvar på nätter för att det var så bra. Campets kock lagde undebar frukost och middag i det öppna köket som alla tillsammans åt. En mysig trädgård med hängmatta och en pool. 

 

Jag har inget dåligt att säga om Limasan. Ska du åka till Bali, bo på Limasan. Värt vartenda öre.