vi bockar av

Uppsägningen är inskickad, vi har bokat boendet på Bali första gången där och resan börjar ta form.
 
Vi letar efter ett bra bloggnamn, försöker hyra ut lägenheten och fixar med alla småsaker. Det är spännande allting och lite pirrigt. Hur kommer det att bli liksom? Känner mig ganska lugn inför att åka till de ställen jag redan varit men där jag inte varit känns främmande och lite osäkert. Så har jag alltid varit med nya ställen, känt mig osäker på att jag ens vill dit, men jag vet av erfarenhet att det är värt att trotsa dessa känslor och bara köra. Det var ju så jag blev kär i de ställen jag har varit på. Som Bali exempelvis.
 
Vi har ett bloggnamn pågång men det är svårt att hitta det där lilla extra, har ni några förslag så lägg en kommentar. Hade en tjej som tittade på lägenheten igår men det kändes sådär så har lagt ut på blocket nu. Och Poncho fick sina vaccinationer igår. Det är 3 månader kvar tills avfärd och vi blir mer och mer redo. Det som saknas för att jag ska bli lugn är en hyrasgäst till lägenheten.
 
En av de många anledningar till att älska Bali
 
 

när allt blev klart

Hörrni!! Vill ni höra något helt galet?! 
Våran resa är bokad och betald. Flyg, campervans och försäkringar är klara!
 
Det betyder alltså att vi i början av september drar iväg i Europa med hund och folkabuss. 11 november flyger vi iväg och första stoppet är Sri Lanka. Rutten har blivit ändrad från den första som jag skrev ut på bloggen. Den nya och verkliga ser ut på detta vis:
 
- Europa (2 mån)
- Sri Lanka (3 v ca)
- Bali (2 mån ca)
- Australien (2 v)
- Nya Zeeland (1 mån ca)
- Fiji (2v)
- Singapore/Kuala Lumpur (4-5dagar)
- Bali (2 mån ca)
 
Det jag trodde skulle hända efter bokad och betald resa var att jag skulle få en liten "oh shit nu är detta på riktigt". Det som hände var att jag istället kände att Måns och Ebba ska göra det här men JAG ska väl inte?? Det kändes overkligt men ändå så riktigt. Har jag redan varit i tankarna "oh shit" och gått vidare och accepterat? Jag vet inte, men det känns så spännande och så jäkla rätt!
 
 

att vänta i ett halvår

För tillfället är jag bara trött. Trött, trött och åter trött. Vädret är en riktig glädjedödare, det är rörigt på jobbet, det är alltid något planerat, Måns och jag ses knappt. Det ända som händer när vi ses är att vi pratar om hur mycket vi längtar till september. 
 
Det känns konstigt att vänta på något så stort under en så lång tid. Vi har ju besämt oss och vi kommer att åka iväg. Vart, hur och hur länge är fortfarande ganska oklart. Men vi ska iväg. Därför känns det konstigt att gå runt och vänta på en sådan stor livsförändring. Samtidigt känns det väldigt overkligt. Det känns ibland som att det är en dröm. Ska jag verkligen göra det här? Det är sådant som man drömmer om, men är det något som man gör?
 
Det känns bara som om att det inte spelar någon roll om det är något man gör eller inte. Vi vill göra det och vi har bestämt oss. De flesta man berättar för blir avundsjuka och säger att de önskar det gjort samma sak eller vill göra samma sak. För oss är det något man gör.
 
 
 
Cause life is awesome when you live it the way you want it
Visa fler inlägg