ebba engström

För tillfället är jag bara trött. Trött, trött och åter trött. Vädret är en riktig glädjedödare, det är rörigt på jobbet, det är alltid något planerat, Måns och jag ses knappt. Det ända som händer när vi ses är att vi pratar om hur mycket vi längtar till september. 

 

Det känns konstigt att vänta på något så stort under en så lång tid. Vi har ju besämt oss och vi kommer att åka iväg. Vart, hur och hur länge är fortfarande ganska oklart. Men vi ska iväg. Därför känns det konstigt att gå runt och vänta på en sådan stor livsförändring. Samtidigt känns det väldigt overkligt. Det känns ibland som att det är en dröm. Ska jag verkligen göra det här? Det är sådant som man drömmer om, men är det något som man gör?

 

Det känns bara som om att det inte spelar någon roll om det är något man gör eller inte. Vi vill göra det och vi har bestämt oss. De flesta man berättar för blir avundsjuka och säger att de önskar det gjort samma sak eller vill göra samma sak. För oss är det något man gör.