PÅ TAL OM INGENTING...

Jag har tänkt på hur speciell relationen blir till sina träningskompisar. Och framförallt tjejerna. Att träna så hårt och så mycket gör att relationen blir väldigt speciell. Jag träffar mina träningskomipsar varje dag, ibland 2 gånger om dagen. Och det är klart att starka band knyts. Men det är så mycket mer än så. Nu tar jag Nelly som exempel eftersom att vi gör i princip allt tillsammans. Vi simmar tillsamans. Vi kör på samma vikter på gymet. Vi går på toa tillsammans. Vi duschar tillsammans. Vi typ lever tillsammans. Vi typ sitter ihop. Jag kan börja sakna henne mellan en morgonträning och en kvällsträning... 
 
Men... Sen är de ju de där med att vi måste tävla mot varandra. Vi har nästan samma special distanser och vi har ungefär samma tider. Och för att kunna vinna mot någon när man tävlar individuellt måste man nästan tänka att man hatar personen/peronerna man ska simma emot. Man måste bygga upp något som får igång en och det känns så otroligt fel att gå från att sitta ihop till att bygga upp de där "hatet" som, i alla fall, jag måste ha för att få upp en puls, bli nervös och sedan taggad. Det är väldigt förvirrande. 
 
Men jag är så glad att jag har Nelly och de andra tjejerna i gruppen. Killarna också för den delen. Det är en grym och speciell vänskap som finns där och jag är återigen väldigt tacksam över att jag valt att simma och inte valde att stanna kvar i fotbollen...